Infinite arms

om man plockar blommor nu, och lägger under kudden.

kan man i alla fall få en liten hint om det kommer att ordna sig eller inte?

jag klarar inte av att vänta till midsommar.

solar plexus

nu: tillbaka på banan.

jag kan andas igen.

I'm a survivor. Am I?

ikväll var första gången på länge jag grät (tyst)

över att vara själv. ensam.

det suger verkligen.

ikväll var första gången på länge

som jag verkligen saknade någon.

to your heart

ett ord på vägen.

eller två.

två ord i väntan på livet.

(beware).

För sent för Edelweiss

Fin skickar sms.

han är bakis, var ut med onsdagsklubben igår tydligen.

undrar om jag vill komma över.

komma över=ligga och sedan dra (förmodligen).

det som retar mig är att jag vill gå.

dit.

men stanna över.

men så kommer jag ihåg att han har fler att välja på.

det var ju så förfallet började.

det var så slutet började mellan dig och mig (Fin).

vill gå dit men bara för närheten.

som alla andra verkar ha men inte jag.

istället biter jag lite extra på naglarna-

vilket jag aldrig gör annars- och försöker komma på

tusen anledningar att stanna hemma.

stanna hemma.

det kommer ändå aldrig leda till något mer.

Fin kommer ändå aldrig bli den o-otrogna.

jag tycks alltid hamna sist på prioriteringslistan.

truth or dare

jag tänkte aldrig att det här skulle bli någonting oärligt.

men det är lättare sagt än gjort.

eller: ärligheten är enkel men svårigheten ligger i att

säga det rakt ut, det som känns.

jag tänkte att det skulle vara en bekännelse.

ett erkännande.

om en längtan, en saknad.

om att vara 29 och bara ha varit i närheten av

att hitta det som känns så rätt att man slipper tvivla.

så det ska bli någonting ärligt, trots

att sanningen inte alltid är så vacker.

trots att den inte låter så bra.

men vad är meningen med att ljuga egentligen?

Kendal Johansson / Heidi Nilausen from AHDW on Vimeo.

Devil wouldn't recognize you

Tjejer som jag vet att Fin legat med

samtidigt som med mig:

- Bloggbruden

- någon danska

- Hen

- Jenny

- Anna

- Maria

vad han inte vet är att jag vet.

så mycket för snacket om ärlighet.

two's the perfect number

till Fin. vem du nu än var.

för mig var du perfekt ända tills.

typical situation

hinner inte med någonting just nu.

inga vänner, ingen fritid, ingen helt vanlig vardag.

inga reflektioner, inga andrum, ingen kärlek.

men kärlek var i och för sig ett problem tidigare också, när jag hade tid. eller: jo, det var problem. jag valde att "avsluta" det som trasslade bara (tillåt mig sätta citattecken där, jag tror inte ens vi definierat en start liksom, inte ens sex månader senare).

efter det, innan det, tidigare har det funnits tid men ingen riktig glöd. jag säger ofta att jag inte har tid att träffa någon och till stor del är det sant. klart jag saknar, saknar som fan. men ofta trivs jag så mycket med det jag gör så att jag inte hinner med. saknaden.

att träffa någon innebär ju att avse tid, att hänge sig, att vilja lägga saker åt sidan. har man redan tusen saker på gång, och äntligen kommit till ro med att vara själv, så kan det vara svårt att prioritera. Men så är jag nog lite av en realist också, jag menar: man kanske kastar sig hutlöst ut den dagen man träffar honom med stort H. kanske bara den erfarenheten jag saknar eller inte har i alla fall.

min kurva gällande att-tro-på-kärlek är tämligen rörlig. efter i vår är den på nedgående. det som stör är att formen innan var så mycket bättre än nu. priset man får betala för att våga släppa in någon är väl just detta, att det kan sluta illa liksom. att man helt plötsligt befinner sig längre ner än tidigare-när man påtade på i all ensamhet, i all sin enkelhet.

men där kommer väl det realistiska in igen.

nu gäller att komma upp och starta på noll igen. tills dess skålar jag i vin, packar flyttlådor och väntar på en torr, het sommar. Någon helt annanstans, fortfarande i Malmö men med en helt annan inramning.

Ambivalens

vaknar sent idag, efter sviterna av en lång pluggnatt

på skolan krävdes en sovmorgon.

har, mot förmodan faktiskt, prenumererat på Plaza Kvinna

det senaste året men mest för att fick en rosa plattång som

premie. jag skäms, inte lite heller.

nåja.

över frukost läser jag en artikel om Emma Andersson som

inledde sin tv-karriär i Robinson när det fortfarande var en

rätt rafflande realityshow. jag måste erkänna att hon ska ha cred ändå, hon är cool på något sätt. hon är sig själv kanske. men så har reportern verkligen gjort henne till något som det känns att hon inte är. gulliga frågor ska gulliga personer ha verkar det som.

Jag måste också erkänna att jag mitt in i artikeln tycker det verkar romantiskt på något sätt, Emma träffar Zäta och pendlar USA-Sverige för att kunna träffa Kärleken så ofta som möjligt. Fyra år senare har han friat, stort bröllop stundar. Emma är visserligen hemmafru men hon får tydligen inte jobba over there. Hon gymmar, shoppar (med måtta!) och har nu inlett en slags

karriär inom ActionAid. Hemmafru är inte ett ord hon vill befatta sig med men ändå verkar det flyta på rätt bra. Och jag måste dessutom beundra det hela på något sätt. Efter att hon fått sin Zäta på fall (sin Zäta också, fantastiskt) har han hunnit skriva på ett nytt kontrakt för Detroit och kommer tjäna drygt 1 miljon kronor. I veckan.

Emma är 31 och har uppenbarligen funnit kärleken. En rik sådan.

Men det de gillar bäst att göra när de har tid att träffas är bio, middagar och

klassiskt soffmys. Sanning? Skräll?

Artikeln skulle kunna ha en helt annan vinkel men slutklämmen

på det hela är att vilka mål som Emma än strävar efter så finns

det en sak på agendan som överskuggar allt: att bli Fru Zäta.

Jag vet inte om jag bara ska bli upprörd eller om jag ska inse att

jag faktiskt också skulle kunna tänka mig att hitta en NHL-spelare,

flytta över Atlanten och få en galet snygg förlovningsring på fingret.

Jag vet inte.

Så jag la undan tidningen och skämdes för att jag öppnat den över huvud taget.