my favorite mistake

prövar att inte säga mer än nödvändigt.

jag är dålig på det annars.

jag finns här nu.

tack alla fina.

If only

"and I'm gonna love you

like I've never been hurt before

I'm gonna love you like I'm indestructible".

varför visar det sig vara så himla svårt för?

Borderline

ah det sliter.

alla dessa beslut.

vet att jag borde gå iväg på klubb.

vill gå på klubb.

vill stanna hemma för jag vet hur det blir (jo, jag har gått ut förut).

vill dansa, vill träffa människor som vill detsamma som jag.

däremot är jag rädd att min ensamhet i slutet av kvällen kommer

att kännas mer påtaglig än innan.

hela tiden denna kalkylering, rationalitet är enormt tråkigt

men har man hamnat under ett antal gånger så är den också väldigt trygg.

jag vet att jag gör mest rätt i att stanna hemma.

om inte för något annat så för den: värdigheten.

för tryggheten i att vakna hemma och inte skämmas för något som gick fel.

men ändå vill jag.

ut.

(det är en klubb imorgon också, det är en klubb imorgon också).