my favorite mistake

prövar att inte säga mer än nödvändigt.

jag är dålig på det annars.

jag finns här nu.

tack alla fina.

If only

"and I'm gonna love you

like I've never been hurt before

I'm gonna love you like I'm indestructible".

varför visar det sig vara så himla svårt för?

Borderline

ah det sliter.

alla dessa beslut.

vet att jag borde gå iväg på klubb.

vill gå på klubb.

vill stanna hemma för jag vet hur det blir (jo, jag har gått ut förut).

vill dansa, vill träffa människor som vill detsamma som jag.

däremot är jag rädd att min ensamhet i slutet av kvällen kommer

att kännas mer påtaglig än innan.

hela tiden denna kalkylering, rationalitet är enormt tråkigt

men har man hamnat under ett antal gånger så är den också väldigt trygg.

jag vet att jag gör mest rätt i att stanna hemma.

om inte för något annat så för den: värdigheten.

för tryggheten i att vakna hemma och inte skämmas för något som gick fel.

men ändå vill jag.

ut.

(det är en klubb imorgon också, det är en klubb imorgon också).

S.O.S

Heta dagar!

Nu får du kreativ inspiration på de mest oväntade ställen

och även små förändringar blir ett lyft där hemma.

Den här perioden gör dig också romantisk och

kelsjuk, en riktig klängranka!

Fokusera på: Inredningen

Lyckokastet: En weekendresa

Bäst vibrationer: På bortaplan

Periodens puls: 4/5 stjärnor

hm.

stjärnorna tycks ha missat att jag:

a) inte har ett jobb

b) inte har några pengar

c) sammanfattningsvis inte kan satsa på vare sig inredning, weekendresor

eller att få till nåt på bortaplan.

behöver jag be till stjärnorna?

Måndag hela veckan

så kommer det sig plötsligt att helgen känns svårast.

längtar till veckodagar, längtar till struktur och till rutiner.

jag har tydligen lättare att få till något som räknas då.

blir besviken över att jag inte tar mig upp till kivik.

fördröjer mig istället framför filmbrus i väntan på orken.

motivationen.

ramlar runt på stan o letar efter lördagskänslan.

tillsammans med goda vänner går timmarna fort men när

peppen dalat till hemläge lyder jag och cyklar hemåt innan

klockan hunnit slå midnatt. somnar till cd 1 på ljudboken jag

lånat men fortfarande inte kommit längre med än till just cd 1.

(jag måste lära mig att inte somna när det kommer till ljudbokslyssning)

så blir det måndag.

funderar på veckan och hur jag ska fylla dess timmar.

en förtjusande tanke, allt är möjligt.

allt är fullkomligt möjligt.

o jag gillar det.

Förändrat

så står jag o låser upp cykeln efter en rolig men på slutet överflödig kväll.

(random guy): - ska du cykla hem nu?

jag: - ja. jo. även fast det inte ser ut så.

(random guy): - kan jag inte få följa med dig?

jag: - öh. nej.

(random guy): aa. ok. men tack för din ärlighet.

fattas annat liksom.

romance is dead.

vad hände med kärleken egentligen?

Lost in Translation

"bland annat är det detta hon längtar efter, när hon

tidigare tänkte att hon längtade efter allt.

att han liksom skulle känna när hon såg på bilden.

att han liksom skulle känna det, att hon visste.

och att han i motsats till dig skulle uppskatta det."

Dust Motes

fan fan fan.

kanske sa jag inte hela sanningen.

kanske förtjänande du det.

varför sa du aldrig hela sanningen?

förtjänade jag inte det?

kanske hade vi inte varit där vi är nu.

repade men isär igen.

repade men så långt ifrån varandra som vi aldrig varit förut.

I fucking miss you.

Secret heart

mitt i allt inser jag att jag tappat orden.

jag har inget självförtroende kvar.

tänker och tänker men det stannar där.

i huvudet.

likt vackert formulerade fraser, fullt begripliga.

så länge jag behåller det vackra i huvudet kan ingen bli besviken, inte sant.

allra minst jag.

M försvann spårlöst och när vi får tag i varandra känns det försent.

"jag skiter fullständigt i vem du hånglar med..eller inte riktigt. men så himla mycket bryr jag mig faktiskt inte, det ska du veta".

o så säger han upp bekantskapen.

jag tycks ha missat något där men verkar inte få någon chans till en förklaring.

(love)fool

det finns coverlåtar man vill höra.

det finns coverlåtar man önskar tillbaka.

det här är en sådan.

jag ser solen i dig (men den ser inte mig)

äntligen har orden hittat tillbaka.

livet likaså.

skolan är över, likt ett fingerknäpp gick tre år, sådär bara.

den kliniska studentlägenheten är sedan sju dagar utbytt mot en mer riktig och kanske lite mer luggsliten läggenhet. det känns som att en ny fas är på väg att inledas. pratar med bästa över skype, hon i Alicante och jag i Malmö, och framtidens ovisshet är lika påtaglig oavsett den geografiska skillnaden. hon har förvisso hittat Kärleken men inget behöver ju vara mindre komplicerat för det. särskilt när det snart kommer att skilja några hundra mil mellan dem. pratar med M som plötsligt tappade det vackraste, som plötsligt rycktes ur den framtid som såg självklar ut men som nu hittat tillbaka för att våga prova igen. det är märkligt hur vi människor har styrkan att återhämta oss, trots att det när hjärtat slår som hårdast gör så ont att man knappt vågar andas. det är märkligt men vackert på något vis.

solen har hittat hit och färgar allting i kulörta färger, det känns förtjusningsfullt: levande. just idag, just precis idag känns det som att allt kommer att ordna sig. hoppas hoppas hoppas att den känslan vill hålla i sig. (jag ska se till att den håller i sig).

Infinite arms

om man plockar blommor nu, och lägger under kudden.

kan man i alla fall få en liten hint om det kommer att ordna sig eller inte?

jag klarar inte av att vänta till midsommar.

solar plexus

nu: tillbaka på banan.

jag kan andas igen.

I'm a survivor. Am I?

ikväll var första gången på länge jag grät (tyst)

över att vara själv. ensam.

det suger verkligen.

ikväll var första gången på länge

som jag verkligen saknade någon.

to your heart

ett ord på vägen.

eller två.

två ord i väntan på livet.

(beware).

För sent för Edelweiss

Fin skickar sms.

han är bakis, var ut med onsdagsklubben igår tydligen.

undrar om jag vill komma över.

komma över=ligga och sedan dra (förmodligen).

det som retar mig är att jag vill gå.

dit.

men stanna över.

men så kommer jag ihåg att han har fler att välja på.

det var ju så förfallet började.

det var så slutet började mellan dig och mig (Fin).

vill gå dit men bara för närheten.

som alla andra verkar ha men inte jag.

istället biter jag lite extra på naglarna-

vilket jag aldrig gör annars- och försöker komma på

tusen anledningar att stanna hemma.

stanna hemma.

det kommer ändå aldrig leda till något mer.

Fin kommer ändå aldrig bli den o-otrogna.

jag tycks alltid hamna sist på prioriteringslistan.

truth or dare

jag tänkte aldrig att det här skulle bli någonting oärligt.

men det är lättare sagt än gjort.

eller: ärligheten är enkel men svårigheten ligger i att

säga det rakt ut, det som känns.

jag tänkte att det skulle vara en bekännelse.

ett erkännande.

om en längtan, en saknad.

om att vara 29 och bara ha varit i närheten av

att hitta det som känns så rätt att man slipper tvivla.

så det ska bli någonting ärligt, trots

att sanningen inte alltid är så vacker.

trots att den inte låter så bra.

men vad är meningen med att ljuga egentligen?

Kendal Johansson / Heidi Nilausen from AHDW on Vimeo.

Devil wouldn't recognize you

Tjejer som jag vet att Fin legat med

samtidigt som med mig:

- Bloggbruden

- någon danska

- Hen

- Jenny

- Anna

- Maria

vad han inte vet är att jag vet.

så mycket för snacket om ärlighet.

two's the perfect number

till Fin. vem du nu än var.

för mig var du perfekt ända tills.

typical situation

hinner inte med någonting just nu.

inga vänner, ingen fritid, ingen helt vanlig vardag.

inga reflektioner, inga andrum, ingen kärlek.

men kärlek var i och för sig ett problem tidigare också, när jag hade tid. eller: jo, det var problem. jag valde att "avsluta" det som trasslade bara (tillåt mig sätta citattecken där, jag tror inte ens vi definierat en start liksom, inte ens sex månader senare).

efter det, innan det, tidigare har det funnits tid men ingen riktig glöd. jag säger ofta att jag inte har tid att träffa någon och till stor del är det sant. klart jag saknar, saknar som fan. men ofta trivs jag så mycket med det jag gör så att jag inte hinner med. saknaden.

att träffa någon innebär ju att avse tid, att hänge sig, att vilja lägga saker åt sidan. har man redan tusen saker på gång, och äntligen kommit till ro med att vara själv, så kan det vara svårt att prioritera. Men så är jag nog lite av en realist också, jag menar: man kanske kastar sig hutlöst ut den dagen man träffar honom med stort H. kanske bara den erfarenheten jag saknar eller inte har i alla fall.

min kurva gällande att-tro-på-kärlek är tämligen rörlig. efter i vår är den på nedgående. det som stör är att formen innan var så mycket bättre än nu. priset man får betala för att våga släppa in någon är väl just detta, att det kan sluta illa liksom. att man helt plötsligt befinner sig längre ner än tidigare-när man påtade på i all ensamhet, i all sin enkelhet.

men där kommer väl det realistiska in igen.

nu gäller att komma upp och starta på noll igen. tills dess skålar jag i vin, packar flyttlådor och väntar på en torr, het sommar. Någon helt annanstans, fortfarande i Malmö men med en helt annan inramning.

Ambivalens

vaknar sent idag, efter sviterna av en lång pluggnatt

på skolan krävdes en sovmorgon.

har, mot förmodan faktiskt, prenumererat på Plaza Kvinna

det senaste året men mest för att fick en rosa plattång som

premie. jag skäms, inte lite heller.

nåja.

över frukost läser jag en artikel om Emma Andersson som

inledde sin tv-karriär i Robinson när det fortfarande var en

rätt rafflande realityshow. jag måste erkänna att hon ska ha cred ändå, hon är cool på något sätt. hon är sig själv kanske. men så har reportern verkligen gjort henne till något som det känns att hon inte är. gulliga frågor ska gulliga personer ha verkar det som.

Jag måste också erkänna att jag mitt in i artikeln tycker det verkar romantiskt på något sätt, Emma träffar Zäta och pendlar USA-Sverige för att kunna träffa Kärleken så ofta som möjligt. Fyra år senare har han friat, stort bröllop stundar. Emma är visserligen hemmafru men hon får tydligen inte jobba over there. Hon gymmar, shoppar (med måtta!) och har nu inlett en slags

karriär inom ActionAid. Hemmafru är inte ett ord hon vill befatta sig med men ändå verkar det flyta på rätt bra. Och jag måste dessutom beundra det hela på något sätt. Efter att hon fått sin Zäta på fall (sin Zäta också, fantastiskt) har han hunnit skriva på ett nytt kontrakt för Detroit och kommer tjäna drygt 1 miljon kronor. I veckan.

Emma är 31 och har uppenbarligen funnit kärleken. En rik sådan.

Men det de gillar bäst att göra när de har tid att träffas är bio, middagar och

klassiskt soffmys. Sanning? Skräll?

Artikeln skulle kunna ha en helt annan vinkel men slutklämmen

på det hela är att vilka mål som Emma än strävar efter så finns

det en sak på agendan som överskuggar allt: att bli Fru Zäta.

Jag vet inte om jag bara ska bli upprörd eller om jag ska inse att

jag faktiskt också skulle kunna tänka mig att hitta en NHL-spelare,

flytta över Atlanten och få en galet snygg förlovningsring på fingret.

Jag vet inte.

Så jag la undan tidningen och skämdes för att jag öppnat den över huvud taget.

Love Paper no 1.1

"Jag var en äventyrslysten ung man. Min stora passion var att

trotsa faror och upptäcka nya spännande saker.

Åtminstone trodde jag det tills jag för första

gången mötte kärleken.Den då så unge och i

kärleksfrågor obevandrade *jag skulle tyvärr

misslyckas i mina försök att fånga den.

Det var när jag insåg att tåget hade gått och jag

själv stod kvar på perrongen som jag insåg vad min

stora passion i livet verkligen var.

Diverse ryktesspridare och andra historieförvanskare

tycker sig alltid hitta olika förklaringar till

mina upptåg men den verkliga drivkraften har

alltid varit jakten på kärleken.

Det är den som har drivit mig från stad till stad,

från jobb till jobb, från land till land."

white lips kissed

vandrar hem genom ett tyst malmö.

kan inte låta bli att undra om det är

det här man behöver för att hitta en kille?

hur fungerar en vibrerande kurveffekt?

kan det bli fånigare?

short stories:2

- men hur ska du göra nu, ni kan ju inte hålla på och träffas

så fort ni är hemma samtidigt. funkar det verkligen om ni varit tillsammans?

- vi funkar så bra tillsammans, det gör vi ju. men jag vet, det är nog inte hållbart.

- just det, man kan inte ha kakan och äta den du vet.

- men om jag blir kär i henne måste jag sluta ligga med henne.

straight up

igår frågade jag en gammal fin vän om vi skulle slå ihop våra påsar om ett år eller tre, om vi båda är singlar och inte hittat någon (annan). Det kan ju låta hemskt det där egentligen, jag kände det när jag frågat. Ungefär som att "om jag nu inte hittat någon, är det ok om jag nöjer mig med dig då, när jag inte orkar leta längre". Men så är det inte. Visst, det är väl inte så det fungerar annat än på film liksom men efter ett glas vin tyckte jag faktiskt att det var en ganska fin tanke. Jag menar, man frågar ju inte en främling på gatan, det finns ju en anledning till att man väljer den man väljer.

jag tror jag fick ett slags tvetydigt svar, kanske trodde han att jag skämtade. kanske visste han att det inte fungerar så i praktiken. förmodligen finns det väl en anledning till att vi aldrig varit tillsammans också.

det jag istället fick var ett löfte om en dag på fjället i sommar.

kanske får peppra honom med förslagets alla fördelar då helt enkelt.

short stories:1

frågar min vän G om tjejen han kramas med är fin:

- no feelings. det är på låtsas, men ibland är det bättre än ingenting.

in between

unconditional love

överallt dessa normer.

vi förväntas leva si, bete oss så. man ska gärna hittat sin partner för typ minst fem år sedan (om man är 29) så att man har gott om tid att hinna säga jag tycker om dig, jag är förälskad i dig, jag älskar dig. sen ska man prata om att flytta ihop, flytta ihop, synka kalendrarna o börja bjuda andra par på middag. resten är bekant.

om man inte ingår i gräddan av tvåsamhetens liga så är man rätt utanför faktiskt.

söndagspromenader kan se ut som ensamma promenader.

filosofering o kaffe i solen kan se ut som att man-ensam-sitter o längtar efter att ha någon annan bredvid sig. det kan också vara sköna söndagspromenader o skön tystnad. god kaffe o fina tankar som man just där o då vill hålla för sig själv. inte uttala för någon annan än sig själv.

överallt dessa normer.

jag har prövat det mesta.

iaf av det som anses normalt.

träffat folk på krogen, raggat på kompisars kompisar, raggat på gymmet, raggat på Åhléns.

jag har blivit rekommenderad, varit den andra, varit den första men inte den sista, varit den som ljugits för, varit den som ljugit.

klart man skyller på andra när det inte fungerar men det är såklart klart att man någon gång funderat vad som kan vara ens egna svaga sidor.

kanske man bara tror att man är sådär lättsam o okomplicerad medan kroppen o orden man får fram talar om det motsatta.

den där perfekta kärleken. finns den egentligen?

just idag har jag iaf, for sure, varit den som blivit ljugen för.

vad i all denna kärlek säger att det är ok att inte säga sanningen?

handlar inte närhet om att vara nära för att man vill, för att man har respekt

för den andra personen o vill ge just den personen lika mycket respekt tillbaka för att det faktiskt ligger en värdighet i det?

det blir så skrattretande faktiskt.

rent av löjligt.

nej, just idag är tvåsamhet löjligt o på många vis ouppnåerligt.

men bara just idag, jag är fullt medveten om att jag tycker om den också.

bara man slipper ha gemensamt medmera-kort, då är jag nöjd.

längtan skala 3:1

jag heter emma o är 29 år.

min historia gällande kärlek är brokig.

brokig, ledsam men också väldigt vacker.

det här är året då det får bära eller brista.

projekt: kärlek.

startdatum: 2010-04.19.