överallt dessa normer.
vi förväntas leva si, bete oss så. man ska gärna hittat sin partner för typ minst fem år sedan (om man är 29) så att man har gott om tid att hinna säga jag tycker om dig, jag är förälskad i dig, jag älskar dig. sen ska man prata om att flytta ihop, flytta ihop, synka kalendrarna o börja bjuda andra par på middag. resten är bekant.
om man inte ingår i gräddan av tvåsamhetens liga så är man rätt utanför faktiskt.
söndagspromenader kan se ut som ensamma promenader.
filosofering o kaffe i solen kan se ut som att man-ensam-sitter o längtar efter att ha någon annan bredvid sig. det kan också vara sköna söndagspromenader o skön tystnad. god kaffe o fina tankar som man just där o då vill hålla för sig själv. inte uttala för någon annan än sig själv.
överallt dessa normer.
jag har prövat det mesta.
iaf av det som anses normalt.
träffat folk på krogen, raggat på kompisars kompisar, raggat på gymmet, raggat på Åhléns.
jag har blivit rekommenderad, varit den andra, varit den första men inte den sista, varit den som ljugits för, varit den som ljugit.
klart man skyller på andra när det inte fungerar men det är såklart klart att man någon gång funderat vad som kan vara ens egna svaga sidor.
kanske man bara tror att man är sådär lättsam o okomplicerad medan kroppen o orden man får fram talar om det motsatta.
den där perfekta kärleken. finns den egentligen?
just idag har jag iaf, for sure, varit den som blivit ljugen för.
vad i all denna kärlek säger att det är ok att inte säga sanningen?
handlar inte närhet om att vara nära för att man vill, för att man har respekt
för den andra personen o vill ge just den personen lika mycket respekt tillbaka för att det faktiskt ligger en värdighet i det?
det blir så skrattretande faktiskt.
rent av löjligt.
nej, just idag är tvåsamhet löjligt o på många vis ouppnåerligt.
men bara just idag, jag är fullt medveten om att jag tycker om den också.
bara man slipper ha gemensamt medmera-kort, då är jag nöjd.
